Skolavslutning

Egentligen blev det sommarlov för J i tisdags. Men vardagen ändras ju inte så mycket när en inte går i skolan. Js skola har ju detta året inneburit sms-kontakt med resursen.

Extra go’ känsla inför lovet fick vi idag. Förra veckan när vi hade Västbusmöte frågade vi om resursen ville komma hem till oss på en fika. Vi bokade in en dag, idag. Resursen blev kvar i två och en halv timme. Vi kollade sonens bil, växthus och fikade. Och så blev det såklart visning av dator, spel och tillbehör!

J har alltid gillat resursen, trots skolans många felsteg. Idag kändes det gott att se att de fortfarande klickar och har en god relation. 

Sommarlov!

Check ✔

Maj försvann i ett huj. Vi har checkat av massa saker. Små för många, men stora för oss.

J fyllde 15 och vi var ute och käkade på restaurang.

J åkte för första gången med sin bror i bilen OCH en extrasväng i bubblan.

Vi hade släktträff och han var med ett helt dygn. Av tre möjliga. 

Han sov själv hemma en natt. 

Jag fyllde år och han var med på restaurang. Vi gillar restaurang 🙂

Vi får oftare ut honom i garaget för att kolla in bilen. J:s bil som är under renovering.

Jag köpte hem nya skor (43:or!) och de var okej direkt!

Mot förlängd speltid en kväll fick jag lov att klippa honom. Det var behövligt.

På förslag från oss okejade han att bjuda hem resursen från skolan på lite sommarlovsfika.

Det har varit en fin sista tid. Det kommer dippar där emellan men just nu rider vi på framgångarna.

Sköna maj!

Idag fick vi med J ut på terrassen. Nu har vi inte längre någon terrass. Den skulle rivas och hjälp fick vi i massor av honom. Efter tre timmar var han ganska trött. Förståeligt!

Efter en dusch vilar han nu i sitt rum, där han mår bra. Där finns datorn, med spel, onlinekompisar och Youtube.

De vill skypa!

När jag skrev förra inlägget stod vi inför ett bup-besök. Men vi fick inte med J. Det var ganska väntat. Men, det gick fint ändå. Vi kände förtröstan när vi gick därifrån. Inget dåligt samvete för att vi inte lyckades få med vårt barn. Vi kände nästan att det hade varit konstigt om han varit med. Varför? Jo, nu fick vi prata i lugn och ro med sjuksköterskan och överläkaren. Beskriva hur vi har det, vilka utmaningar vi jobbar med, vad vi önskar för stöd till att börja med. Jag tror de fick en okej bild. Och utifrån det började de lägga en strategi. 

Ni som läst förra inlägget vet att J önskade ett skypemöte istället för att åka iväg. Och det blir det! Framöver ska sjuksköterskan och troligen en arbetsterapeut ringa upp på Skype, precis som J önskade, för att ta första kontakten. Nästa möte blir troligen här hos oss, om J okejar. Det här känns bra. Men vi tar fortfarande små små steg framåt.

 

När jag inte skriver

Beror det på att jag är trött. Eller hinner slappna av några dagar. Eller är stressad. Just nu en stress då planen är att få med sonen till vårt nya Bup på måndag. Försöker förbereda honom men oftast bemöts vi av uppdragen luva och byte av samtalsämne. Senast var det ‘vi kan väl skypa med dem?’ Är man hemmasittare med låga energinivåer så är man. Det där ‘vissa saker måste man’ funkar med många barn, men inte med J. Ett annat sätt att tänka, ett annat sätt att hantera saker, ett annat sätt att ta sig an livet. Vi kan inte köra vårt race, då blir det frontalkrock hela tiden. När jag inte skriver försöker jag köra bil, i en helt annan fil än många andra. 

Glädjetårar i baksätet!

När en har en hemmasittare som inte lämnat hus och tomt sedan augusti förra året på grund av utmattning, på grund av funktionsvarianter, på grund av okunskap och otillgänglig skola, värmer det i mammahjärtat när vi helt plötsligt sitter i bilen på väg till en folkracetävling i Sotenäs.

Återhämtningen lär ta tid. Men nu njuter vi detta!

Det där med känsliga sinnen

Satt med sonen vid hans dator i eftermiddags. Hans rum är på övervåningen, liksom längst in. Vi sitter längst in i rummet. Han har på sig hörlurar. Han förbeställer ett spel och får ett mail som bekräftar detta. Jag ber honom vidarebefordra mailet till mig. Efter några sekunder säger han ‘nu fick du det, det plingade!’ Jag bara, va?! Ja, det plingade i din mobil. Min mobil ligger då på nedervåningen, i köket. På halv ljusstyrka. Det hör han!

Vi förstår att han har en enormt känslig hörsel. Han verkar inte kunna sålla ljud, allt verkar trilla in i huvudet i samma viktighetsgrad. Det verkar också som att de onödiga ljuden tar över de som är mer relevanta. Inte konstigt hjärnan blir trött.

I ett annat inlägg, eller två, eller tre, tar vi några andra sinnen…Det är inte slut här.

Själv i soffan

Natten till idag sov J för lite. Han var vaken när storebror kom hem 01.16. 06.40 skrev han till mig att han vaknat 06.20. Jag trodde han skulle fixa dagen på dessa få timmar. Men ack vad fel jag hade. 19.30 lade han sig på min säng ‘jag ska bara vila lite’. Han ligger där fortfarande. Och jag lär inte få sova i min säng i natt.

Vi som hade planerat för lördagsgodis och film. 

Älskade barn, hoppas du får sova gott i natt. 

Så här är det ofta hos oss

Saker rullar på hjälpligt. Men så plötsligt händer något och all energi är som bortblåst. Det är inte alltid vi förstår vad som hänt, vad som slukat energin i ett nafs. Ibland är det ett mysterium, ibland är det ett ihållande ljud eller någon lukt. Just meningen ovan har jag hört ett antal gånger. Jag hade energi, men nu har jag tappat bort den.

I know I’m in my own little world but they know me there

Det här citatet for förbi i mitt facebookflöde. Mindes lite av det och kände mig tvungen att leta fram det igen. Och skriva lite om det jag kom att tänka på när jag läser det.

J som alltså inte fixat vanlig skola i snart ett år har alltså ‘valt’ att vara hemma. Märk att jag skriver ‘valt’. För honom fanns inget annat alternativ då vi inte fick till en bra/rätt/okej/tillgänglig skolgång för honom utifrån hans förutsättningar. Han visade länge innan att det inte funkade men vi och skolan kämpade på med olika stöd. Det var bara för sent.

Sedan snart ett år har han fått ‘lov’ att vara hemma. Att få vila. Att få återhämta sig. Att slippa tänka på skola och alla krav det innebar. Krav som till slut blev övermäktiga för honom. Som gjorde att han ‘valde’ att inte gå dit längre. Han fixade inte att gå till skolan längre.

Här hemma får han vara den han är, i sin egna lilla värld där han är trygg. Trygg med att vi vet vad han behöver och klarar. Utifrån hans premisser.

Framöver kommer vi få hjälpa honom att skola in sig igen i någon sorts skola, in i samhället och ett fungerande vardagsliv. Men just nu får han vara i sin egna värld där vi runt om känner honom precis som han är.