När mallen inte stämmer

Så är det. Och så heter Kenth Hedevågs senaste bok. Sonens ena rektor och resursen var i höstas på en föreläsning med Kenth och de blev frälsta. Jo, just så, frälsta. Vi träffade dem på ett möte några dagar efter de lyssnat på honom och de berättade så mycket positivt och att de direkt köpt boken och börjat läsa och ta till sig. I ungefär samma veva, faktiskt just på det möte vi hade, vände deras inställning till på vilket sätt sonens skolgång skulle fortgå. Tidigare hade de legat på och tyckt att vi måste ha hjälp att få iväg honom till skolan. De tyckte vi tillsammans skulle kontakta soc (läs anmäla oss till soc) för att få hjälp. Vi hävdade bestämt att han bara skulle sänkas ännu längre ner i sin utmattning på grund av en otillgänglig skola under allt för lång tid. Jag sade nog inte så snälla ord när jag bemötte deras förslag. Men, på mötet hände något och vi har nog Kenth Hedevåg att tacka för det. Rektorerna som var med agerade helt tvärtom mot tidigare. Nu lät det mer ‘vi får ge J den tid han behöver’ och ‘vi får lyssna på honom, vad han vill och orkar’. Efter mötet pratade vi lite med de två personer från bup som också var med på mötet. Vi frågade oss vad som hänt! De svarade något i stil med ‘de behöver nog föräldrar som skickar dem på fortbildning’. Tyvärr säger det alltför mycket om vår skola, och många andra skolor har jag förstått, och det är bara att kämpa på. 

Nu ska jag läsa!

Att se helhet före detalj eller tvärtom?

I både skolpsykologens och bup-psykologens utredningar visade det sig att sonen har en förmåga att se detaljer före helheter. Och det är ju fiffigt! Ibland i alla fall. Att se en massa detaljer och inte ha förmågan att sätta ihop dem till en helhet ställer till det i vardagslivet. För oss där detta är naturligt går det av bara farten.

Tänk nu inte att det är svårt att till exempel pussla. Tänk istället att du ska få till ett flöde i en arbetsuppgift. Först göra det, sedan nästa grej, sedan nästa och så vidare. Att kunna se delarna och sedan få ihop det genom att planera vägen dit. Det är svårt och en utmaning för sonen, och oss, här hemma. Men vi tränar oss.

Nu till fördelarna med det här detaljseendet. Förut försökte jag hitta en inställning i en Facebookgrupp jag administerar. Jag behövde lägga till en medlem men är inte vän med hen på Facebook. Jag letade, maken letade. Och så gav jag sonen mobilen. Några sekunder senare hade han hittat det vi andra letat efter i tio minuter. Jag tänker att han hittade det så snabbt tack vare sitt detaljseende. Hans kunskap om hur saker hänger ihop stod inte i vägen för honom som jag tror det gjorde för oss.

Den här bilden stämmer himla bra in på vår son. Den säger nog det mesta om autism.

Bakis

Igår hade vi glöggpartaj med våra vänner, de närmsta. De som sonen är mest trygg med. Som vi brukar dra ihop. Det var en lugn tillställning och under de cirka sex timmar som det hela varade så var han med i ”helgrupp” knappt tre av dessa. Resterande var han och kompisen på hans rum och kollade film.

Vi visste såklart att massa energi skulle gå åt och var lite förberedda. Men det blev värre än vi förväntat oss. Idag har det inte varit någon vidare bra dag. Han kom ur sängen vid tolv. Käkade frukost vid datorn mellan klockan ett och sju. Ja, det stämmer. Nu klockan åtta fick vi ner honom efter två timmars försök. Middag? Det blev ett äpple. Det vi lagat passade inte.

Det finns olika anledningar till att en är bakis. Ett glöggpartaj är en, särskilt när en har add och autism.

Imorgon är en annan dag. 

Socialt klet

Vi smsar en hel del här i hemmet. Det är nog så att det ibland blir enkare. Var för ett tag sedan på en föreläsning med Sven-Olof Dahlgren som skrivit boken Varför stannar bussen när jag inte ska av? (Läs!) Sven-Olof pratade om oss neurotypiska och vårt småprat i bland annat lunchrum, matköer och i andra sociala situationer som ett ”socialt klet”. Jag tror det stämmer bra in på sonens uppfattning av att småprata. Klart det känns onödigt och svårt när en inte har den förmågan eller förståelsen kring varför det skulle vara bra att hålla på med det liksom. Småprat som egentligen inte tillför något viktigt.

Idag får jag detta sms. Sonen sitter uppe och spelar. Jag håller på att avsluta årets lussebak.

Kort och koncist. Snälla mamman gick upp med ett äpple till honom. Han var visst upptagen i en chat. Okej’rå!

Med eller utan något i kroppen

Imorse var det segt. Frukosten intogs inte förrän efter tolv. Vi hoppade över medicinen. Eller ja, medicin är det väl inte. Kanske skulle en kalla det för underlättaren. Fast det är inte bara det heller. Det finns ju biverkningar. Samtidigt som tabletten enligt sonen gör att det blir lugnare i hans huvud så märker vi att han blir mer låg, sinnesstämningen sänks. Inte så han blir depressiv men livet blir nog lite mer neråtkurva, fast stabilt.

I alla fall. Det märks de dagar han inte tar tabletten. Det kommer mer ljud i tid och otid ur honom. Skratt. Upp och ner i falsett. Utan anledning. Han är lite mer uppåt och smågalen dessa dagar. Det är härligt att få uppleva dessa sidor av honom också.

Det är dubbelt det här med medicinering. Det är som om vi ger honom den för att han inte är ”normal”, som alla andra. Samtidigt som den hjälper honom att förhoppningsvis hantera världen på ett aningen bättre sätt. Hade önskat att vi slapp. Men nu är det som det är. Bara att acceptera och kämpa på.