När jag inte skriver

Beror det på att jag är trött. Eller hinner slappna av några dagar. Eller är stressad. Just nu en stress då planen är att få med sonen till vårt nya Bup på måndag. Försöker förbereda honom men oftast bemöts vi av uppdragen luva och byte av samtalsämne. Senast var det ‘vi kan väl skypa med dem?’ Är man hemmasittare med låga energinivåer så är man. Det där ‘vissa saker måste man’ funkar med många barn, men inte med J. Ett annat sätt att tänka, ett annat sätt att hantera saker, ett annat sätt att ta sig an livet. Vi kan inte köra vårt race, då blir det frontalkrock hela tiden. När jag inte skriver försöker jag köra bil, i en helt annan fil än många andra. 

Glädjetårar i baksätet!

När en har en hemmasittare som inte lämnat hus och tomt sedan augusti förra året på grund av utmattning, på grund av funktionsvarianter, på grund av okunskap och otillgänglig skola, värmer det i mammahjärtat när vi helt plötsligt sitter i bilen på väg till en folkracetävling i Sotenäs.

Återhämtningen lär ta tid. Men nu njuter vi detta!

Det där med känsliga sinnen

Satt med sonen vid hans dator i eftermiddags. Hans rum är på övervåningen, liksom längst in. Vi sitter längst in i rummet. Han har på sig hörlurar. Han förbeställer ett spel och får ett mail som bekräftar detta. Jag ber honom vidarebefordra mailet till mig. Efter några sekunder säger han ‘nu fick du det, det plingade!’ Jag bara, va?! Ja, det plingade i din mobil. Min mobil ligger då på nedervåningen, i köket. På halv ljusstyrka. Det hör han!

Vi förstår att han har en enormt känslig hörsel. Han verkar inte kunna sålla ljud, allt verkar trilla in i huvudet i samma viktighetsgrad. Det verkar också som att de onödiga ljuden tar över de som är mer relevanta. Inte konstigt hjärnan blir trött.

I ett annat inlägg, eller två, eller tre, tar vi några andra sinnen…Det är inte slut här.