När syskonkärleken syns

Det är en utmaning att leva med funktionsvariationer. Och det är en utmaning att leva tillsammans med en med funktionsvariationer. Och det är en utmaning att vara syster eller bror till en med funktionsvariation. Det skriver storebror under på. Ofta är det konflikter, tjafs och sura miner dem emellan. Men ibland händer det. Följande utspelade sig på messenger den dag storebror gjorde teoriprov och uppkörningen för sitt körkort.

J – lillebror med add och autism. M – jag, mamman. S – nervös storebror som precis fixat teoriprovet.

Att J helt av sig själv skriver så är så gott att läsa. Även om de tjafsar, bråkar är ovänner och så finns det någonting som håller dem samman. 

Nu väntar vi bara på att J vill åka med storebror i bilen. Men är en hemmasittare all in så är det inte så lätt.

Berg- och dalbanan

Hur jobbigt måste det inte vara att själv ha neuropsykiatriska funktionshinder? Som här med mini ibland, ena stunden är toppen och andra stunden riktigt skit. Hur mycket energi och ork går inte åt till att hantera dessa svängar? Livet kanske blir mer innehållsrikt. Men frågan är väl om det är värt det?

Just nu (läs, de sista fem dagarna) har vi ett gott flow här hemma. Livet är relativt på topp för mini och det gör att det rullar på i lagom takt. Eller, rullar på och rullar på, vi är på samma plats, det går inte bakåt. Jippi! Den där återhämtningen som mini, och vi, jobbar med går sakta sakta framåt. Vi är på väg, måtte nästa dal dröja.

Vis av erfarenhet av att leva med detta barn går livet i treveckors-cykler när det gäller nästan allt, så även med berg- och dalbanan.