De vill skypa!

När jag skrev förra inlägget stod vi inför ett bup-besök. Men vi fick inte med J. Det var ganska väntat. Men, det gick fint ändå. Vi kände förtröstan när vi gick därifrån. Inget dåligt samvete för att vi inte lyckades få med vårt barn. Vi kände nästan att det hade varit konstigt om han varit med. Varför? Jo, nu fick vi prata i lugn och ro med sjuksköterskan och överläkaren. Beskriva hur vi har det, vilka utmaningar vi jobbar med, vad vi önskar för stöd till att börja med. Jag tror de fick en okej bild. Och utifrån det började de lägga en strategi. 

Ni som läst förra inlägget vet att J önskade ett skypemöte istället för att åka iväg. Och det blir det! Framöver ska sjuksköterskan och troligen en arbetsterapeut ringa upp på Skype, precis som J önskade, för att ta första kontakten. Nästa möte blir troligen här hos oss, om J okejar. Det här känns bra. Men vi tar fortfarande små små steg framåt.

 


Nyårslöftet till mitt barn

På nyårsnatten när vi skulle lägga oss och jag sade godnatt till sonen kom vi att prata om nyårslöften. Jag sade i alla fall till honom att mitt nyårslöfte för 2017 är att jag ska kämpa för honom och hans rätt till en skola som fungerar för honom. Då säger älskade sonen ”men mamma det nyårslöftet har du väl haft hela 2016 också? Du har ju kämpat det här året också.”

Så mycket kärlek, det är det som gör det värt att kämpa. Och jag blev så glad att han sade att han märker att vi kämpar för honom. För det ska gudarna veta att vi gör. Älskade barn!

Gott nytt år!

När en har en son som helst hela tiden är i sitt rum/håller sig inomhus är det stort när klockan slår tolv på nyårsaftonen och vi får med honom ut på tomten. Cider i glaset och raketer på himlen.

Att det skulle bli så mycket jobb med dig var inget jag någonsin kunde föreställa mig. Det finns ju heller inget ‘orkar inte mer’ när en är förälder. Det är ju liksom bara att bryta ihop och komma igen. Jag lovar dig att kämpa på för din och vår skull. Finaste barn, jag älskar dig till månen, stjärnorna och regnbågen och tillbaka och en sväng till!

Värme i hjärtat

När en inte orkar med skolan är det mycket som inte blir som det tidigare var. Bland annat kompisrelationer. De var i och för sig inte så många tidigare heller men det är svårt att hålla dem vid liv när orken att umgås socialt är liten.

Det värmer då lite extra i föräldrarnas hjärtan när sonen har spelat och umgåtts med några av sina klasskompisar via Internet några timmar i eftermiddag. Hoppas det kan bli lite mer ofta!