Om några veckor har jag två tonåringar

Ja, på papperet i alla fall. Sonen blir snart 13 och det för ju med sig lite av allt, även om det inte händer över natten. Men. Egentligen är han inte som en 13-åring utan mer som en 10-11-åring skulle jag vilja påstå. Ibland upplever jag honom som ännu yngre och ibland är han förståndig som en 18-åring. Visst är det så med alla barn/ungdomar att de pendlar lite upp och ner, men jag tror ändå spannet mellan yngsta och äldsta åldern inte är så brett som för våra NPF-barn (jag utgår från min andre son som inte har någon diagnos).

I höstas gick jag och sonens pappa en utbildning anordnad av BUP. Där lärde vi oss massor men den största behållningen var nog ändå att få träffa andra föräldrar i samma sits. De flesta av oss upplevde att våra barn kändes yngre än deras jämnåriga kompisar. När sedan en av utbildningsledarna säger, med forskning i ryggen, att man kan tänka att NPF-barnen är cirka 30% yngre än sin verkliga ålder nickade vi alla instämmande. 

Jobbigt men sant. 

Frågan är bara hur ofta vi och alla andra bemöter dem där de är? Jag vet, det är inte lätt. Särskilt som de ibland upplevs som minivuxna och mycket mycket äldre än vad de är.

Idag var det den här fina som påverkade vår middag

  

Tja, en fin Mårbacka. Inte fasen kan den få ta plats i en middag? Jo, hemma hos oss kan den det. 

Följande skedde. Sonen och jag satt själva och åt favoriten spenat och fisk. Han hoppar helst över potatisen. Blomman på bilden stod med alla blommor utåt då den söker solen och sonen vänder den så den står med blommorna åt oss istället. Fint så! Jag får syn på att en klase (?) blommor är lite vissen och bryter av den. Det skulle jag inte gjort. För er som brukar handskas med Mårbacka eller andra pelargonior vet att det uppstår en särskild lukt när man plockar blad eller blommor från dem. Egentligen ingen konstig lukt men enligt sonen luktade det alldeles förskräckligt! Resten av middagen tillbringade han vid diskbänken, ätandes stående.

Sonen åt upp i alla fall, det får väl vara det som räknas!

Sånt händer hos oss.

Nationella prov

Kom hem för en timme sedan efter att ha jobbat kväll. Sonen låg i sängen och väntade på mig. Han var lite underfundigt fnittrig och ville att jag skulle gissa mig fram till något som hänt under dagen. Jag gissade lite snabbt på olika skolsaker men lyckades inte.

Med största smilet säger han ”jag fick C på hörförståelsen i engelskan!”

Säga vad man vill om NP men där lyckades vår son. Och den känslan ska han få vara i. Det är så många andra saker som tynger honom och gör honom nedstämd men detta känns riktigt bra. Han behöver få lyckas och det här var en riktig bragd.

När det gäller själva proven är jag emot dem något såpass. Det här var ett litet undantag. Fast egentligen tycker jag att sonen kunde få visat att han är värd sitt C på något annat sätt. Det ska inte behövas NP för att hitta det.

Referensgruppsmöte

På barnens skola är jag med i en referensgrupp och efter jobbet var det dags för möte. Vi föräldrar får, två gånger/termin lite inside info av rektor och hennes närmaste. De informerar om vad som är på gång på skolan och vill också bolla idéer och tankar med oss. Det som rektor berättade idag, som jag tänkte komma till, var det att de ska satsa mycket (inte nödvändigtvis pengar!) på att få till en mer individualiserad skola. Att bli ännu bättre på att möta varje barn där just varje barn befinner sig. Det bådar gott tycker jag. Vi har haft en del övrigt att önska, framför allt innan sonen fick sin diagnos, men det bättrar sig för var dag som går. Det jag tycker är det värsta är att det på något urbota dumt sätt var så mycket lättare att få gehör för våra synpunkter när diagnosen väl fanns på papper och BUP och vi hade möte med skolan. Men det tar vi i ett annat inlägg.

Jag skrev ‘inte nödvändigtvis pengar’ och det tror jag är viktigt att tänka till kring. Finns inte kunskapen hos pedagogerna kring neuropsykiatriska funktionshinder och allt vad det kan innebära när det gäller utmaningar i skolmiljön hjälper inga pengar i världen. Det är ingen mening att trycka in pengar till utbildning och resurser om inte de som finns i skolan har ett intresse i att lära sig bemöta våra npf-barn.

Heja barnens skola! Även om jag ibland har svårt att förstå varför de gör om vissa misstag gång på gång. Men det tar vi i ett annat inlägg.

Tufft tempo?

I lördags var det aktivitet utomhus i fem timmar. Folkracetävling. Igår var vi på berget och promenerade och du cyklade i nästan 3 timmar. Idag har du utedag med skolan på golfbanan. undrar vilken kille vi har hemma i kväll? Även om du njuter så tar det så mycket energi av dig. Svårt att förstå men vi gör så gott vi kan. Försöker lägga till rätta så det inte blir platt fall efter tuffa dagar.

Älskade barn.

Glad och sprallig

Beror det på det missade intaget av medicin i morse? Eller har du haft en riktigt bra dag? Svårt att veta min son.
Hopp och studs i soffan. Pratig och tjattrig. Ett tag sedan vi såg dig så.

Vad är medicinens verkan och vad är vanliga du?

Funderingar en lördagkväll.

Jag tänker ibland på att…

det kanske är så att det är vi, så kallade normala, utan något neuropsykiatriskt funktionshinder, som inte är de optimala. Det kan ju vara lätt att tro det annars menar jag.

Jag tänker som så att sonen och hans likar (fast ingen är den andre lik) egentligen är de normala. De ifrågasätter, låter sig inte placeras i fack hur som helst, gör uppror på olika sätt när saker inte är bra. De visar på sitt eget lilla sätt att ”nej, nu är det här faktiskt inte okej”. Och jag blir så himla glad att de finns. Att de visar på skevheterna i vardagen, skolan, samhället och livet.

Ett samhälle där alla säger tack och amen, många av oss normala gör ju faktiskt det, är ju väldigt trist egentligen. Vi måste utmana, hoppa ur mallen, våga visa att saker inte är bra. Som förälder får jag ständigt tänka åt och för mitt barn. När jag märker att han inte har det bra av någon anledning tvingas jag tänka och försöka sätta mig in i hans värld. Varför funkade inte det? Hur kom det sig att han reagerade så? Det är absolut inte lätt det där men jag känner att det är så sunt att han reagerar som han gör. För varför ska saker och ting vara som de flesta verkar tycka? Vem bestämmer det?

Det är en stor sorg att vara förälder till ett npf-barn. Det är också en utmaning att vara förälder till ett npf-barn men jäklar vad jag lär mig mycket. Om mig själv, om honom, om samhället och livet. Jag blir stärkt i att få jobba för min son. Att stå upp honom och följa hans utveckling. Att få vara fanbärare åt honom!

Hälsningar stolt morsa!

En annan morgon hos oss

Jag ska iväg till jobbet och sticker när de andra sitter och äter frukost. Medicinen brukar inmundigas efter frukost då den tar bort sonens hungerkänslor. Hemma igen på eftermiddagen visar det sig att ingen medicin tagits på grund av glömska och lite andra rutiner då modern inte var hemma. Nu är det ingen mening att ge ”så sent” på dagen så vi håller tummarna att det goda humöret på sonen håller i sig ända fram till läggdags.

Detta har vi bara missat en gång tidigare under det knappa år sonen medicinerat och då gick det bra. Det var en söndag. Så länge vi inte missar på en skoldag ska det nog gå bra.

Medicinen vi ger är Ritalin och den är som mest verksam från det han tar den till strax efter skolslut på dagarna. Vi upplever dock att den håller i längre. Det är konstigt det där.