Skolavslutning 

Egentligen blev det sommarlov för J i tisdags. Men vardagen ändras ju inte så mycket när en inte går i skolan. Js skola har ju detta året inneburit sms-kontakt med resursen.

Extra go’ känsla inför lovet fick vi idag. Förra veckan när vi hade Västbusmöte frågade vi om resursen ville komma hem till oss på en fika. Vi bokade in en dag, idag. Resursen blev kvar i två och en halv timme. Vi kollade sonens bil, växthus och fikade. Och så blev det såklart visning av dator, spel och tillbehör!

J har alltid gillat resursen, trots skolans många felsteg. Idag kändes det gott att se att de fortfarande klickar och har en god relation. 

Sommarlov!

Check ✔

Maj försvann i ett huj. Vi har checkat av massa saker. Små för många, men stora för oss.

J fyllde 15 och vi var ute och käkade på restaurang.

J åkte för första gången med sin bror i bilen OCH en extrasväng i bubblan.

Vi hade släktträff och han var med ett helt dygn. Av tre möjliga. 

Han sov själv hemma en natt. 

Jag fyllde år och han var med på restaurang. Vi gillar restaurang 🙂

Vi får oftare ut honom i garaget för att kolla in bilen. J:s bil som är under renovering.

Jag köpte hem nya skor (43:or!) och de var okej direkt!

Mot förlängd speltid en kväll fick jag lov att klippa honom. Det var behövligt.

På förslag från oss okejade han att bjuda hem resursen från skolan på lite sommarlovsfika.

Det har varit en fin sista tid. Det kommer dippar där emellan men just nu rider vi på framgångarna.

Glädjetårar i baksätet!

När en har en hemmasittare som inte lämnat hus och tomt sedan augusti förra året på grund av utmattning, på grund av funktionsvarianter, på grund av okunskap och otillgänglig skola, värmer det i mammahjärtat när vi helt plötsligt sitter i bilen på väg till en folkracetävling i Sotenäs.

Återhämtningen lär ta tid. Men nu njuter vi detta!

Vad hände?!

Komplettering från förmiddagens inlägg. Måste bara berätta. Vi satt och åt middag. Pappan berättar att det går framåt med sonens bil. Han håller på att renovera en vw fastback från -66 till sonen. Egentligen var det tänkt att det skulle vara deras gemensamma projekt. Men nu är det som det är. Sonen har nog inte varit i garaget sedan i somras i alla fall. Han orkar inte och det är en kram fylld aktivitet. Pappa säger då ‘vi kan gå ut och titta när vi ätit klart’. Sonen säger Ja. Detta har inte hänt på länge! 

Sedan äter vi vidare. Kommer in på hans långa hår igen. Jag säger ‘jag kan klippa dig efter maten’. Han svarar ‘men då ska vi ju ut i garaget och titta på fast back’en’. Okej, men då klipper jag dig när vi kommer in igen, säger jag. Okej, säger sonen. Wow!

Ett tu tre är vi ute i garaget. Vi kollar, pappan berättar och vi pratar om att den kanske är klar framåt våren. Att den ska vara superlåg men ändå ha kvar många av de gamla skråmorna.  

Sedan går vi in. Och vips är vi på toaletten och jag får klippa den långhåriga sonen. Vågar inte ta för mycket, men två gånger kollar han sig i spegeln och säger att jag ska ta mer. Nervöst för mig varje gång han ska kolla sig i spegeln. Men han är nöjd!

Det är vi också!

Här kommer en bild på bilen. Sonen smygtittar vi på själva!

Hittills en bra helg!

Fått upp sonen i tid denna helg. Läs 11-12-tiden. Han har ätit sin frukost vid datorn. Middag med oss. Igår kväll tittade vi på filmen Nyckeln till frihet med Tim Robbins och Morgan Freeman och han satt med och tittade hela tiden. Superkoncenterad hela tiden. Oftast när vi sitter i soffan på kvällen är han med oss, men då i sin youtubevärld med hörlurar på. 

När han skulle lägga sig kikade han på sig själv i spegeln, sade ‘jag är långhårig, jag behöver klippa mig’. Jag svarade att jag kan fixa en klipptid! Nej, sade sonen. Nähä sade jag. Han har inte varit hos frissan sedan i maj. Snart tofsdags!  Jaja, mår han bara bra så får väl håret växa på.

Flera frågar om sonens skolgång. Men hur går det med betygen? Kommer han inte efter? Han behöver ju gå i skolan, träffa kompisarna… Det är klart att betygen rasat. Ja, han kommer efter. Eller, vem kommer han efter?! Inte sig själv i alla fall. 

Ingen hade varit gladare än honom och vi föräldrar om han orkade gå till skolan och gå i skolan. Men sedan snart ett år funkar inte det. Han säger själv att han är trött i hjärnan. Hur lätt är det att vara, lära och umgås då?

Vi hoppar frisörbesöket ett tag till. Det är inte värt att slösa hans energi på det. Den sparar vi till viktigare saker. Som att få goa prat med honom vid sängkanten på kvällarna till exempel.

Med eller utan något i kroppen

Imorse var det segt. Frukosten intogs inte förrän efter tolv. Vi hoppade över medicinen. Eller ja, medicin är det väl inte. Kanske skulle en kalla det för underlättaren. Fast det är inte bara det heller. Det finns ju biverkningar. Samtidigt som tabletten enligt sonen gör att det blir lugnare i hans huvud så märker vi att han blir mer låg, sinnesstämningen sänks. Inte så han blir depressiv men livet blir nog lite mer neråtkurva, fast stabilt.

I alla fall. Det märks de dagar han inte tar tabletten. Det kommer mer ljud i tid och otid ur honom. Skratt. Upp och ner i falsett. Utan anledning. Han är lite mer uppåt och smågalen dessa dagar. Det är härligt att få uppleva dessa sidor av honom också.

Det är dubbelt det här med medicinering. Det är som om vi ger honom den för att han inte är ”normal”, som alla andra. Samtidigt som den hjälper honom att förhoppningsvis hantera världen på ett aningen bättre sätt. Hade önskat att vi slapp. Men nu är det som det är. Bara att acceptera och kämpa på.

Vilken dag!

Då sonen är hemmasittare är morgnarna lugna här hemma. Vi åker till jobbet, storebror till skolan. Mini sover. Senast klockan tio ringer en av oss föräldrar hem och väcker den oftast djupt sovande tonåringen.

Idag fick jag ett sms 8.55 ”jag går och duschar nu”. 9.15 kommer nästa ”så, duschat klart” och kort därefter ”kolla messenger”. På messenger kommer en selfie på en nyduschad kille.

1. Vaknade av sig själv tidigare än vanligt.Händer ytterst sällan.

2. Gick direkt i duschen. Händer i princip aldrig utan påminnelser och lite tjat.

3. Skickar en bild på sig själv. Vill ytterst sällan vara med på kort.

Eftermiddagen och kvällen har fortsatt i samma trevliga mood. En bra dag!

Berg- och dalbanan

Hur jobbigt måste det inte vara att själv ha neuropsykiatriska funktionshinder? Som här med mini ibland, ena stunden är toppen och andra stunden riktigt skit. Hur mycket energi och ork går inte åt till att hantera dessa svängar? Livet kanske blir mer innehållsrikt. Men frågan är väl om det är värt det?

Just nu (läs, de sista fem dagarna) har vi ett gott flow här hemma. Livet är relativt på topp för mini och det gör att det rullar på i lagom takt. Eller, rullar på och rullar på, vi är på samma plats, det går inte bakåt. Jippi! Den där återhämtningen som mini, och vi, jobbar med går sakta sakta framåt. Vi är på väg, måtte nästa dal dröja.

Vis av erfarenhet av att leva med detta barn går livet i treveckors-cykler när det gäller nästan allt, så även med berg- och dalbanan.

Värme i hjärtat

När en inte orkar med skolan är det mycket som inte blir som det tidigare var. Bland annat kompisrelationer. De var i och för sig inte så många tidigare heller men det är svårt att hålla dem vid liv när orken att umgås socialt är liten.

Det värmer då lite extra i föräldrarnas hjärtan när sonen har spelat och umgåtts med några av sina klasskompisar via Internet några timmar i eftermiddag. Hoppas det kan bli lite mer ofta!

Innan jag går till jobbet

…så ska det ordnas frukost till sonen. Det här är vad han äter varje morgon. Och en mugg oboy. Sunt tänker jag. Det hade kunnat vara så mycket sämre. Oboy kan en ju tycka vad en vill om, fast det är ju mest mjölk!

Känsligheten för en del sorters mat och de konsistenser som finns är en utmaning för många med neuropsykiatriska funktionsvarianter. Till fredagsmys är det Kinapuffar som varit på modet de senaste veckorna. Det blir säkert samma ikväll!