Skolavslutning 

Egentligen blev det sommarlov för J i tisdags. Men vardagen ändras ju inte så mycket när en inte går i skolan. Js skola har ju detta året inneburit sms-kontakt med resursen.

Extra go’ känsla inför lovet fick vi idag. Förra veckan när vi hade Västbusmöte frågade vi om resursen ville komma hem till oss på en fika. Vi bokade in en dag, idag. Resursen blev kvar i två och en halv timme. Vi kollade sonens bil, växthus och fikade. Och så blev det såklart visning av dator, spel och tillbehör!

J har alltid gillat resursen, trots skolans många felsteg. Idag kändes det gott att se att de fortfarande klickar och har en god relation. 

Sommarlov!

Än slank han dit och än slank han dit…

Och än slank han ner i diket. Nej, i diket är vi väl inte men det svajar mest hela tiden. Sedan drygt en vecka tillbaka har sonen bett oss väcka honom tidigare på morgnarna. Åtta är önskemålet och ibland ännu lite tidigare beroende på när vi åker till våra jobb. Vi applåderar detta då vi hoppas det kan påverka hans insomningstid på kvällen. Livet med npf påverkar väldigt mycket i livet. Inklusive sömnen. Han säger själv att han inte somnar tidigare nu när vi kört med tidigare väckning en kort period. Kan väl lärt erkänna att vi inte heller har koll på när han somnar. Vem orkar stanna uppe till tvåtiden på natten liksom?

Men förslaget att väckas tidigare kom från herrn själv och det är ett stort plus!

Dessvärre är det en dipp när det gäller skolkontakten märker vi. Resursen smsar varje dag och sonens svar är betydligt färre än de meddelanden han får. Svårt att veta varför. Sist det var på detta sätt betodde det på att det blev för kravfyllt och att han inte visste vad han ska svara, att frågan kräver ett för avancerat svar. Då blir det jobbigt och hans svar uteblir.

Vi får fundera vidare på hur vi styr vidare i denna förunderliga add- och autismvärld. Nästa vecka är det Västbusmöte. Kanske kan vi tänka nytt då?

Lånar en bild från Kung över livet. En förening som jobbar för att alla barn och ungdomar med npf ska bli kungar i sina egna liv. Vilket många av dem dessvärre inte är.

Stöd

Är med i en mängd olika facebookgrupper och sidor inom npf, skola, hemmasittare och annat som rör vårt liv. Idag delades en krönika från Aftonbladet på en av dessa sidor. Krönikan heter Föräldrarnas beteende är skadligt för skolan. Det var spridda kommentarer, hurrarop blandat med ‘Nej, nu är du fel ute’. Jag lade min kommentar:

”Jag kanske är en sån där jobbig förälder, men när mitt barn mår skit i skolan pga att han inte bemötts rätt pga särskilda behov anser jag mig ha rätten att stå upp för mitt barn. När en inte får gehör för sin oro och lärarnas och rektors okunskap lyser igenom i saker de säger då håller jag inte tyst längre. Då vill jag påverka skolan för mitt barns skull. Då blir jag en jobbig förälder.”

En person, som jag tolkar det jobbar inom skolan, gav mig då denna kommentar:

”Jessica; det är föräldrar som du, som vi lärare behöver för att klargöra det största och allvarligaste problemet i svensk skola sedan 15 år; tjejer och killars rätt till, att få den hjälp och det stöd de behöver när man har särskilda behov som påverkar skolan på ett negativt sätt, antingen det är socialt eller mentalt eller neuropsykiatriskt. Man ska få utredas och kartläggas i går, för att få hjälp på en microsekund. Det borde ske redan i förskolan om man märker vissa avvikande beteendemönster. Det kan ju vara tillfälligt eller en mognadssak, men DET SPELAR INGEN ROLL!

Man ska då ha rätt till speciallärarinsatser och anpassning i pedagogiken (mindre grupp ibland och ev.resurs/asisstent) och då brukar det ofta lösa sig. Jag har upplevt detta och det blir då så bra! Ofta har man som lärare och förälder stått på sig över läget,kommunicerat och försökt samverka med hälsoteam, rektor andra lärare och ev. BUP. Om någon part i då inte ” sträcker ut en hand”, så tar saker sådan tid och barnet mår sämre. Högre antal speciallärare och hälsoteam som omfattar mindre elevgrupper med psykolog, kuratorer och sjuksköterska samt läkare oftare tillgängliga!”

Personens ord gjorde gott i mitt sargade skolhjärta. Jag tackade för det. 

Så kämpar vi vidare. Lite mer stolt att vara en så kallad jobbig förälder.

Hittills en bra helg!

Fått upp sonen i tid denna helg. Läs 11-12-tiden. Han har ätit sin frukost vid datorn. Middag med oss. Igår kväll tittade vi på filmen Nyckeln till frihet med Tim Robbins och Morgan Freeman och han satt med och tittade hela tiden. Superkoncenterad hela tiden. Oftast när vi sitter i soffan på kvällen är han med oss, men då i sin youtubevärld med hörlurar på. 

När han skulle lägga sig kikade han på sig själv i spegeln, sade ‘jag är långhårig, jag behöver klippa mig’. Jag svarade att jag kan fixa en klipptid! Nej, sade sonen. Nähä sade jag. Han har inte varit hos frissan sedan i maj. Snart tofsdags!  Jaja, mår han bara bra så får väl håret växa på.

Flera frågar om sonens skolgång. Men hur går det med betygen? Kommer han inte efter? Han behöver ju gå i skolan, träffa kompisarna… Det är klart att betygen rasat. Ja, han kommer efter. Eller, vem kommer han efter?! Inte sig själv i alla fall. 

Ingen hade varit gladare än honom och vi föräldrar om han orkade gå till skolan och gå i skolan. Men sedan snart ett år funkar inte det. Han säger själv att han är trött i hjärnan. Hur lätt är det att vara, lära och umgås då?

Vi hoppar frisörbesöket ett tag till. Det är inte värt att slösa hans energi på det. Den sparar vi till viktigare saker. Som att få goa prat med honom vid sängkanten på kvällarna till exempel.

När mallen inte stämmer

Så är det. Och så heter Kenth Hedevågs senaste bok. Sonens ena rektor och resursen var i höstas på en föreläsning med Kenth och de blev frälsta. Jo, just så, frälsta. Vi träffade dem på ett möte några dagar efter de lyssnat på honom och de berättade så mycket positivt och att de direkt köpt boken och börjat läsa och ta till sig. I ungefär samma veva, faktiskt just på det möte vi hade, vände deras inställning till på vilket sätt sonens skolgång skulle fortgå. Tidigare hade de legat på och tyckt att vi måste ha hjälp att få iväg honom till skolan. De tyckte vi tillsammans skulle kontakta soc (läs anmäla oss till soc) för att få hjälp. Vi hävdade bestämt att han bara skulle sänkas ännu längre ner i sin utmattning på grund av en otillgänglig skola under allt för lång tid. Jag sade nog inte så snälla ord när jag bemötte deras förslag. Men, på mötet hände något och vi har nog Kenth Hedevåg att tacka för det. Rektorerna som var med agerade helt tvärtom mot tidigare. Nu lät det mer ‘vi får ge J den tid han behöver’ och ‘vi får lyssna på honom, vad han vill och orkar’. Efter mötet pratade vi lite med de två personer från bup som också var med på mötet. Vi frågade oss vad som hänt! De svarade något i stil med ‘de behöver nog föräldrar som skickar dem på fortbildning’. Tyvärr säger det alltför mycket om vår skola, och många andra skolor har jag förstått, och det är bara att kämpa på. 

Nu ska jag läsa!

Long time, no see, again

Livet bråkar med oss på olika plan. Sonen är hemmasittare sedan mars-april i år och det tar sin kraft. Vi har försökt på alla möjliga sätt att få till någon form av skola för honom. Men det är svårt, just nu fixar han några sms i veckan med sin resurs. Det är långt ifrån en okej skolgång, men vad ska vi göra. Han är så kravkänslig.

Fast inte bara det. Han mår så mycket bättre de dagar vi i familjen inte är hemma alternativt om han är själv hemma med en av oss. Lugn i huset, inte massa ljud och störmoment. Högkänslig så det står härliga till.

Ja, så blev det här livet. Inte fel på något vis, bara väldigt annorlunda. Känner en ömhet inför framtiden.

Long time, no see

Vad betyder det då? Tja, sommaren var okej, mycket slappande. Skolstarten var också okej,men efter någon månad när det första roliga blivit vardag och kraven ökar, så blev det mycket jobbigare. Några, tre?, dagar har du fått vara hemma och vila, komma ikapp. En dag gick du bara därifrån, tog bussen hem, du behövde bara därifrån. 

Just nu är det dags att ladda för veckorna fram till jul. Höstlovet är alldeles strax över och magknipet hos mig (kanske hos dig också?) är på väg tillbaka. Så skönt att du får vara ledig från skolan som du inte gillar ett smack. Men finns det något val? Att skita i skolan? Nej, det hänger ju på att din skoltid, dina lärare och rektorer fattar vad du behöver för att ha det bra. Den där svackan som du var i veckorna före lovet måste vi få upp dig ur. Frågan är bara hur.

Håller tummarna för morgondagen.

När vardagen rubbas

Snart dags för skolavslutning. Åtta dagar kvar i skolan. Vi kollade nyss om det skulle ske några utflykter eller andra schemabrytande aktiviteter på skolan de sista dagarna. Veckan som kommer verkar pågå som vanligt men måndag och tisdag nästa vecka är det sommarfriluftsdag samt cykelutflykt på schemat.

Direkt när vi börjar prata om detta ser jag att sonen blir orolig i kroppen. Orkar knappt sitta kvar vid frukostbordet. Vi pratar lite till om det men släpper det sedan. Vi får smyga in det lite allt eftersom. Som vanligt. Och förhoppningsvis kommer han iväg dessa dagar. Med lite tillrättaläggande och massa förklarande innan. Trygghet. Trygghet. Trygghet.

Dessa rutinbundna barn, som har svårt för att skolan/vardagen inte alltid ser likadan ut. Som tycker det är jobbigt när de inte vet vad som kommer att ske, hur det ser ut dit de kommer, som inte finner något naturligt i detta. 

Tack och lov har sonen en bra lärare som för det mesta tänker på att det kan vara jobbigt. Ibland får vi påminna genom ett sms eller mail men då är hon snabbt med och stöttar, både sonen och oss.

Nationella prov

Kom hem för en timme sedan efter att ha jobbat kväll. Sonen låg i sängen och väntade på mig. Han var lite underfundigt fnittrig och ville att jag skulle gissa mig fram till något som hänt under dagen. Jag gissade lite snabbt på olika skolsaker men lyckades inte.

Med största smilet säger han ”jag fick C på hörförståelsen i engelskan!”

Säga vad man vill om NP men där lyckades vår son. Och den känslan ska han få vara i. Det är så många andra saker som tynger honom och gör honom nedstämd men detta känns riktigt bra. Han behöver få lyckas och det här var en riktig bragd.

När det gäller själva proven är jag emot dem något såpass. Det här var ett litet undantag. Fast egentligen tycker jag att sonen kunde få visat att han är värd sitt C på något annat sätt. Det ska inte behövas NP för att hitta det.

Referensgruppsmöte

På barnens skola är jag med i en referensgrupp och efter jobbet var det dags för möte. Vi föräldrar får, två gånger/termin lite inside info av rektor och hennes närmaste. De informerar om vad som är på gång på skolan och vill också bolla idéer och tankar med oss. Det som rektor berättade idag, som jag tänkte komma till, var det att de ska satsa mycket (inte nödvändigtvis pengar!) på att få till en mer individualiserad skola. Att bli ännu bättre på att möta varje barn där just varje barn befinner sig. Det bådar gott tycker jag. Vi har haft en del övrigt att önska, framför allt innan sonen fick sin diagnos, men det bättrar sig för var dag som går. Det jag tycker är det värsta är att det på något urbota dumt sätt var så mycket lättare att få gehör för våra synpunkter när diagnosen väl fanns på papper och BUP och vi hade möte med skolan. Men det tar vi i ett annat inlägg.

Jag skrev ‘inte nödvändigtvis pengar’ och det tror jag är viktigt att tänka till kring. Finns inte kunskapen hos pedagogerna kring neuropsykiatriska funktionshinder och allt vad det kan innebära när det gäller utmaningar i skolmiljön hjälper inga pengar i världen. Det är ingen mening att trycka in pengar till utbildning och resurser om inte de som finns i skolan har ett intresse i att lära sig bemöta våra npf-barn.

Heja barnens skola! Även om jag ibland har svårt att förstå varför de gör om vissa misstag gång på gång. Men det tar vi i ett annat inlägg.