När vardagen rubbas

Snart dags för skolavslutning. Åtta dagar kvar i skolan. Vi kollade nyss om det skulle ske några utflykter eller andra schemabrytande aktiviteter på skolan de sista dagarna. Veckan som kommer verkar pågå som vanligt men måndag och tisdag nästa vecka är det sommarfriluftsdag samt cykelutflykt på schemat.

Direkt när vi börjar prata om detta ser jag att sonen blir orolig i kroppen. Orkar knappt sitta kvar vid frukostbordet. Vi pratar lite till om det men släpper det sedan. Vi får smyga in det lite allt eftersom. Som vanligt. Och förhoppningsvis kommer han iväg dessa dagar. Med lite tillrättaläggande och massa förklarande innan. Trygghet. Trygghet. Trygghet.

Dessa rutinbundna barn, som har svårt för att skolan/vardagen inte alltid ser likadan ut. Som tycker det är jobbigt när de inte vet vad som kommer att ske, hur det ser ut dit de kommer, som inte finner något naturligt i detta. 

Tack och lov har sonen en bra lärare som för det mesta tänker på att det kan vara jobbigt. Ibland får vi påminna genom ett sms eller mail men då är hon snabbt med och stöttar, både sonen och oss.

Prisa högkostnadsskyddet!

Vi hade väl löst det här hemma ändå, men tack och lov har vi ett högkostnadsskydd på många mediciner här i vårt land. Idag hämtade jag ut tre månaders förbrukning på sonens medicin. Då vi ganska fort rasslar upp i en hel del pengar har vi sedan ett tag (och fram till oktober) gratis uttag. Idag hämtade jag ut medicin för 3000 kronor!

Livet blir bra mycket enklare med denna lilla kapsel. Samtidigt är bemötande och pedagogik och allt annat som kommer till med vår son också en sorts medicin. Allt för att få vardagen att funka.

  

I duschen

Fick till slut in sonen i duschen i kväll. Han spelade ps4 med en kompis online så det lockade inte så värst att avsluta. Och när han redan i förväg har svårt att bryta aktiviteter så blir det ju inte enklare.

När han väl står där i duschen frågar jag honom om han tagit schampo. Nej, det glömde jag, är svaret jag får. Jaja, det är sånt som händer, svarar jag, men ta schampo nu då, säger jag. Okej säger han. Sen kommer det – Mamma, händer det dig också, att du glömmer schampo? Mitt svar blir, nej det brukar jag inte göra, det är mer du som behöver påminnas ibland. Han svarar, ja för det är sån jag är!

Underbara unge! 

Bra och dåliga dagar

Vi är inne i ett stim av go’a dagar just nu. Ibland kan man bättre förstå varför det flyter på. Men lika ofta är det fullt med frågetecken kring vad som gjorde att det gick fel. Just nu tror jag det beror på att det varit mycket roliga saker som hänt i kombination med färre skoldagar.

Förra veckan var det Kristi flygare, bara tre skoldagar, och onsdag eftermiddag åkte vi till släkten i Danmark. Det kan i och för sig vara mycket utmattande för sonen att inte vara på hemmaplan och rå sig själv men den här gången lät vi honom stundvis sitta för sig själv med datorn i ett rum. Jag vill tro att det hjälpte honom. Det är bara mammahjärtat som blöder lite, men jag övar mig. Att bara vara själv, utan massa ljud och intryck. Det är vila för det älskade barnet.

En annan rolig grej som hände var att han fyllde 13 i söndags. Inte helt fel ju! Och så fick han det han önskade, ett PS4! 

I måndags var det dags för prao. Sonen följde med till mitt jobb och fick hjälpa till med lite olika saker. Sedan har det varit skola i två dagar. Resten av veckan ska han vara med sin pappa på hans jobb. Det blir häftigt! Han har varit med oss på våra jobb förut och vet vad det innebär. Innan tänkte vi försöka få honom till att skaffa prao på något annat häftigare ställe, men det var inte lönt. Då hade han troligen behövt ha en av oss med och det kändes inte så fiffigt. Det får vi ta en annan gång. Grabben är nöjd och det får vara bra så!

De dåliga dagarna skjuter vi framför oss. De kommer, var så säker…

Vårdbidrag – check

Det tog lång tid att få ihop vårdbidragsansökan här i huset. Jag började skriva på ansökan i julas och mådde pyton varje gång jag satte mig ner med det. Så himla jobbigt att skriva om allt negativt en har med sitt barn. Att skriva denna ansökan gjorde mig psykiskt slut, det var nästan lika jobbigt som när vi höll på med BUP-utredningen förra våren. BLÄ!

I slutet av mars fick jag skickat in ansökan. Blev snabbt kontaktad av en handläggare och vi bokade tid i början av maj. Efter vårt möte som var jobbigt, men bra, tog det en dryg vecka och så hade vi beslutet i postlådan.

I två år framöver är vi berättigade till 1/4 vårdbidrag för vår son. Det känns helt okej, som cred på att vi verkligen har mer arbete kring vår son än andra föräldrar med 13-åringar.

Tack för det Försäkringskassan!

Öh!?

Vi satt och åt middag och sonen säger – Om 12 dagar fyller jag år. Oj, säger vi och fortsätter – efter maten får du gå upp på ditt rum och spela så får vi prata om vad vi ska hitta på till dig i present. Varav han svarar – ja, så kan jag spela med mina vänner och skypa med dem! Detta har inte hänt på över en månad så jag tänker nog att det inte kommer att hända utan han kommer sitta själv och spela.

Efter maten studsar han upp till sitt rum och det tar inte lång tid förrän jag hör honom prata med någon kompis och de spelar tillsammans. Slutar aldrig förvånas över detta barn. 

Vad han önskar sig? Ett PS4 så klart!

FK

I eftermiddag har jag träffat en handläggare på förskringskassan då vi sökt vårdbidrag för sonen. Tanken var att jag skulle gått tillbaka till jobbet men min chef tyckte jag kunde flexa hela eftermiddagen. Det var behövligt och jag är nu himla tacksam att hon tyckte det. Här sitter jag i soffan och är trött, framför allt i huvudet.

Att skriva ansökan var en av de värsta saker jag gjort. Att rada upp alla svårigheter vi har med vårt barn och därefter låta FK bestämma om vi har merarbete eller inte. Utsatt situation det där. Jag känner mig så himla granskad som förälder och det är nog det värsta. Och nu på mötet, känslan av att vilja säga rätt, komplettera med rätt saker. Inte svamla runt för mycket. Och hålla tårarna borta. Det gick. Inte.

Handläggaren var trevlig och det känns okej men jag har ju absolut ingen aning om var det hela landar. Hon tyckte jag hade skrivit precis som de önskar. Tacka fasen för det! 13 A4 ADD- och autistiska-drag-vardag med minimalt fokus på det som faktiskt funkar!

Egentligen skiter jag i pengarna, det som räknas är att få cred för det jobb vi lägger ner. Så känns det just nu i alla fall. 

Och sonen han spelar sitt dataspel. Det får han lov att göra idag. Hans mamma behöver återhämta sig. Imorgon är en annan dag.