När syskonkärleken syns

Det är en utmaning att leva med funktionsvariationer. Och det är en utmaning att leva tillsammans med en med funktionsvariationer. Och det är en utmaning att vara syster eller bror till en med funktionsvariation. Det skriver storebror under på. Ofta är det konflikter, tjafs och sura miner dem emellan. Men ibland händer det. Följande utspelade sig på messenger den dag storebror gjorde teoriprov och uppkörningen för sitt körkort.

J – lillebror med add och autism. M – jag, mamman. S – nervös storebror som precis fixat teoriprovet.

Att J helt av sig själv skriver så är så gott att läsa. Även om de tjafsar, bråkar är ovänner och så finns det någonting som håller dem samman. 

Nu väntar vi bara på att J vill åka med storebror i bilen. Men är en hemmasittare all in så är det inte så lätt.

How to kill a conversation

Vi sitter vid middagen och pratar om långa och korta personer i vår närhet. Jag sade att det blir ju inte bättre av att hela tiden mala på om att man är lång, det är ju bara att acceptera. Sonen säger då ”man blir inte kortare heller.”

Ridå.

När en tänker så fyrkantigt och konkret som J gör är hans svar mycket logiskt. Vi andra blir tysta, det finns liksom inte så mycket att kontra med. 

Älskade barn. Det är intressant att leva livet med dig!

Energitjuvar eller konsten att dränera sitt barn på ork

Blanda följande.

En storebror som fyller 18.

Släktkalas en helg.

Ytterligare släktbesök nästa helg.

En sportlovsmåndag.

Ett barn som har det jobbigt med rubbade rutiner, mycket folk, dofter/odörer, ljud…

Resultat?

Ett barn som är helt slut. 

Och faktiskt lärt sig uttrycka det själv. Och inser att det är så här och att det går över. Men att det tar ganska mycket längre tid än för oss normalstörda. Vilket också tar energi.

Älskade barn, du visar oss vägen. Den blir till medan du går.

Dagens J

Jag: Men du, ta dig en morot förutom mackan till kvällsmat.

J kommer med ett äpple.

Jag: varför tog du inte morot?

J: om jag haft energi idag hade jag tagit en morot och skalat den. Men nu har jag inte energi idag så då blev det äpple.

Jag: okej.

Orsaken till energiläckage idag stavas syskon som är hemma från skolan och rubbar sonens annars lugna vardagar. Suck.

Än slank han dit och än slank han dit…

Och än slank han ner i diket. Nej, i diket är vi väl inte men det svajar mest hela tiden. Sedan drygt en vecka tillbaka har sonen bett oss väcka honom tidigare på morgnarna. Åtta är önskemålet och ibland ännu lite tidigare beroende på när vi åker till våra jobb. Vi applåderar detta då vi hoppas det kan påverka hans insomningstid på kvällen. Livet med npf påverkar väldigt mycket i livet. Inklusive sömnen. Han säger själv att han inte somnar tidigare nu när vi kört med tidigare väckning en kort period. Kan väl lärt erkänna att vi inte heller har koll på när han somnar. Vem orkar stanna uppe till tvåtiden på natten liksom?

Men förslaget att väckas tidigare kom från herrn själv och det är ett stort plus!

Dessvärre är det en dipp när det gäller skolkontakten märker vi. Resursen smsar varje dag och sonens svar är betydligt färre än de meddelanden han får. Svårt att veta varför. Sist det var på detta sätt betodde det på att det blev för kravfyllt och att han inte visste vad han ska svara, att frågan kräver ett för avancerat svar. Då blir det jobbigt och hans svar uteblir.

Vi får fundera vidare på hur vi styr vidare i denna förunderliga add- och autismvärld. Nästa vecka är det Västbusmöte. Kanske kan vi tänka nytt då?

Lånar en bild från Kung över livet. En förening som jobbar för att alla barn och ungdomar med npf ska bli kungar i sina egna liv. Vilket många av dem dessvärre inte är.