När jag skrev förra inlägget stod vi inför ett bup-besök. Men vi fick inte med J. Det var ganska väntat. Men, det gick fint ändå. Vi kände förtröstan när vi gick därifrån. Inget dåligt samvete för att vi inte lyckades få med vårt barn. Vi kände nästan att det hade varit konstigt om han varit med. Varför? Jo, nu fick vi prata i lugn och ro med sjuksköterskan och överläkaren. Beskriva hur vi har det, vilka utmaningar vi jobbar med, vad vi önskar för stöd till att börja med. Jag tror de fick en okej bild. Och utifrån det började de lägga en strategi.
Ni som läst förra inlägget vet att J önskade ett skypemöte istället för att åka iväg. Och det blir det! Framöver ska sjuksköterskan och troligen en arbetsterapeut ringa upp på Skype, precis som J önskade, för att ta första kontakten. Nästa möte blir troligen här hos oss, om J okejar. Det här känns bra. Men vi tar fortfarande små små steg framåt.
adda mig 
