Så är det. Och så heter Kenth Hedevågs senaste bok. Sonens ena rektor och resursen var i höstas på en föreläsning med Kenth och de blev frälsta. Jo, just så, frälsta. Vi träffade dem på ett möte några dagar efter de lyssnat på honom och de berättade så mycket positivt och att de direkt köpt boken och börjat läsa och ta till sig. I ungefär samma veva, faktiskt just på det möte vi hade, vände deras inställning till på vilket sätt sonens skolgång skulle fortgå. Tidigare hade de legat på och tyckt att vi måste ha hjälp att få iväg honom till skolan. De tyckte vi tillsammans skulle kontakta soc (läs anmäla oss till soc) för att få hjälp. Vi hävdade bestämt att han bara skulle sänkas ännu längre ner i sin utmattning på grund av en otillgänglig skola under allt för lång tid. Jag sade nog inte så snälla ord när jag bemötte deras förslag. Men, på mötet hände något och vi har nog Kenth Hedevåg att tacka för det. Rektorerna som var med agerade helt tvärtom mot tidigare. Nu lät det mer ‘vi får ge J den tid han behöver’ och ‘vi får lyssna på honom, vad han vill och orkar’. Efter mötet pratade vi lite med de två personer från bup som också var med på mötet. Vi frågade oss vad som hänt! De svarade något i stil med ‘de behöver nog föräldrar som skickar dem på fortbildning’. Tyvärr säger det alltför mycket om vår skola, och många andra skolor har jag förstått, och det är bara att kämpa på.
Nu ska jag läsa!
adda mig 