Något är på gång. Vi ser en massa små små framsteg här hemma.
Fler gånger de senaste veckorma har J hängt med ut i garaget för att kolla in framstegen med bilrenoveringen.
Tre dagar i rad har J bett mig väcka honom på morgnarna innan jag åkt till jobbet. Vi pratar 06.45 för en ungdom som det senaste året helst sovit till 10 och ibland ännu längre. Och han har gått upp!
J är mer pratig och lättsam. Samtalar mer, diskuterar, tänker högt och reflekterar.
I helgen fick jag öppna hans fönster då det var bastu i hans rum och han lät det vara öppet en lång stund. Verkade njuta av frisk luft.
Och så fick vi nästan med honom på kalas. Nästan. Han ville men förmådde inte, orkade inte riktigt när han såg dagen framför sig.
Men, vi lever på framstegen, de små. Framsteg som många andra inte ens reflekterar över. Som inte heller vi skulle tänkt på om det inte var så att det fanns en kille med add och autism i familjen. Men nu är det som det är. En av våra kontakter på BUP sade sist vi var där ”npf är en familjediagnos”. Så sant! Diagnoserna påverkar oss alla här hemma. På gott och ont.
Just nu går det framåt!
Garaget tidigare ikväll när J var ute och rekade med sin far.
adda mig 