Vi smsar en hel del här i hemmet. Det är nog så att det ibland blir enkare. Var för ett tag sedan på en föreläsning med Sven-Olof Dahlgren som skrivit boken Varför stannar bussen när jag inte ska av? (Läs!) Sven-Olof pratade om oss neurotypiska och vårt småprat i bland annat lunchrum, matköer och i andra sociala situationer som ett ”socialt klet”. Jag tror det stämmer bra in på sonens uppfattning av att småprata. Klart det känns onödigt och svårt när en inte har den förmågan eller förståelsen kring varför det skulle vara bra att hålla på med det liksom. Småprat som egentligen inte tillför något viktigt.
Idag får jag detta sms. Sonen sitter uppe och spelar. Jag håller på att avsluta årets lussebak.
Kort och koncist. Snälla mamman gick upp med ett äpple till honom. Han var visst upptagen i en chat. Okej’rå!
adda mig 