Imorse var det segt. Frukosten intogs inte förrän efter tolv. Vi hoppade över medicinen. Eller ja, medicin är det väl inte. Kanske skulle en kalla det för underlättaren. Fast det är inte bara det heller. Det finns ju biverkningar. Samtidigt som tabletten enligt sonen gör att det blir lugnare i hans huvud så märker vi att han blir mer låg, sinnesstämningen sänks. Inte så han blir depressiv men livet blir nog lite mer neråtkurva, fast stabilt.
I alla fall. Det märks de dagar han inte tar tabletten. Det kommer mer ljud i tid och otid ur honom. Skratt. Upp och ner i falsett. Utan anledning. Han är lite mer uppåt och smågalen dessa dagar. Det är härligt att få uppleva dessa sidor av honom också.
Det är dubbelt det här med medicinering. Det är som om vi ger honom den för att han inte är ”normal”, som alla andra. Samtidigt som den hjälper honom att förhoppningsvis hantera världen på ett aningen bättre sätt. Hade önskat att vi slapp. Men nu är det som det är. Bara att acceptera och kämpa på.
adda mig 
Känner igen mig i detta du skriver om din son och kluvenheten när det gäller medicin. Våran dotter blir oxå extra uppåt och ”pratig”. Svär en hel del när hon inte fått medicinen.