Hur jobbigt måste det inte vara att själv ha neuropsykiatriska funktionshinder? Som här med mini ibland, ena stunden är toppen och andra stunden riktigt skit. Hur mycket energi och ork går inte åt till att hantera dessa svängar? Livet kanske blir mer innehållsrikt. Men frågan är väl om det är värt det?
Just nu (läs, de sista fem dagarna) har vi ett gott flow här hemma. Livet är relativt på topp för mini och det gör att det rullar på i lagom takt. Eller, rullar på och rullar på, vi är på samma plats, det går inte bakåt. Jippi! Den där återhämtningen som mini, och vi, jobbar med går sakta sakta framåt. Vi är på väg, måtte nästa dal dröja.
Vis av erfarenhet av att leva med detta barn går livet i treveckors-cykler när det gäller nästan allt, så även med berg- och dalbanan.
adda mig 