Snart dags för skolavslutning. Åtta dagar kvar i skolan. Vi kollade nyss om det skulle ske några utflykter eller andra schemabrytande aktiviteter på skolan de sista dagarna. Veckan som kommer verkar pågå som vanligt men måndag och tisdag nästa vecka är det sommarfriluftsdag samt cykelutflykt på schemat.
Direkt när vi börjar prata om detta ser jag att sonen blir orolig i kroppen. Orkar knappt sitta kvar vid frukostbordet. Vi pratar lite till om det men släpper det sedan. Vi får smyga in det lite allt eftersom. Som vanligt. Och förhoppningsvis kommer han iväg dessa dagar. Med lite tillrättaläggande och massa förklarande innan. Trygghet. Trygghet. Trygghet.
Dessa rutinbundna barn, som har svårt för att skolan/vardagen inte alltid ser likadan ut. Som tycker det är jobbigt när de inte vet vad som kommer att ske, hur det ser ut dit de kommer, som inte finner något naturligt i detta.
Tack och lov har sonen en bra lärare som för det mesta tänker på att det kan vara jobbigt. Ibland får vi påminna genom ett sms eller mail men då är hon snabbt med och stöttar, både sonen och oss.
adda mig 