I eftermiddag har jag träffat en handläggare på förskringskassan då vi sökt vårdbidrag för sonen. Tanken var att jag skulle gått tillbaka till jobbet men min chef tyckte jag kunde flexa hela eftermiddagen. Det var behövligt och jag är nu himla tacksam att hon tyckte det. Här sitter jag i soffan och är trött, framför allt i huvudet.
Att skriva ansökan var en av de värsta saker jag gjort. Att rada upp alla svårigheter vi har med vårt barn och därefter låta FK bestämma om vi har merarbete eller inte. Utsatt situation det där. Jag känner mig så himla granskad som förälder och det är nog det värsta. Och nu på mötet, känslan av att vilja säga rätt, komplettera med rätt saker. Inte svamla runt för mycket. Och hålla tårarna borta. Det gick. Inte.
Handläggaren var trevlig och det känns okej men jag har ju absolut ingen aning om var det hela landar. Hon tyckte jag hade skrivit precis som de önskar. Tacka fasen för det! 13 A4 ADD- och autistiska-drag-vardag med minimalt fokus på det som faktiskt funkar!
Egentligen skiter jag i pengarna, det som räknas är att få cred för det jobb vi lägger ner. Så känns det just nu i alla fall.
Och sonen han spelar sitt dataspel. Det får han lov att göra idag. Hans mamma behöver återhämta sig. Imorgon är en annan dag.
adda mig 