Ja, på papperet i alla fall. Sonen blir snart 13 och det för ju med sig lite av allt, även om det inte händer över natten. Men. Egentligen är han inte som en 13-åring utan mer som en 10-11-åring skulle jag vilja påstå. Ibland upplever jag honom som ännu yngre och ibland är han förståndig som en 18-åring. Visst är det så med alla barn/ungdomar att de pendlar lite upp och ner, men jag tror ändå spannet mellan yngsta och äldsta åldern inte är så brett som för våra NPF-barn (jag utgår från min andre son som inte har någon diagnos).
I höstas gick jag och sonens pappa en utbildning anordnad av BUP. Där lärde vi oss massor men den största behållningen var nog ändå att få träffa andra föräldrar i samma sits. De flesta av oss upplevde att våra barn kändes yngre än deras jämnåriga kompisar. När sedan en av utbildningsledarna säger, med forskning i ryggen, att man kan tänka att NPF-barnen är cirka 30% yngre än sin verkliga ålder nickade vi alla instämmande.
Jobbigt men sant.
Frågan är bara hur ofta vi och alla andra bemöter dem där de är? Jag vet, det är inte lätt. Särskilt som de ibland upplevs som minivuxna och mycket mycket äldre än vad de är.
adda mig 