Jag tänker ibland på att…

det kanske är så att det är vi, så kallade normala, utan något neuropsykiatriskt funktionshinder, som inte är de optimala. Det kan ju vara lätt att tro det annars menar jag.

Jag tänker som så att sonen och hans likar (fast ingen är den andre lik) egentligen är de normala. De ifrågasätter, låter sig inte placeras i fack hur som helst, gör uppror på olika sätt när saker inte är bra. De visar på sitt eget lilla sätt att ”nej, nu är det här faktiskt inte okej”. Och jag blir så himla glad att de finns. Att de visar på skevheterna i vardagen, skolan, samhället och livet.

Ett samhälle där alla säger tack och amen, många av oss normala gör ju faktiskt det, är ju väldigt trist egentligen. Vi måste utmana, hoppa ur mallen, våga visa att saker inte är bra. Som förälder får jag ständigt tänka åt och för mitt barn. När jag märker att han inte har det bra av någon anledning tvingas jag tänka och försöka sätta mig in i hans värld. Varför funkade inte det? Hur kom det sig att han reagerade så? Det är absolut inte lätt det där men jag känner att det är så sunt att han reagerar som han gör. För varför ska saker och ting vara som de flesta verkar tycka? Vem bestämmer det?

Det är en stor sorg att vara förälder till ett npf-barn. Det är också en utmaning att vara förälder till ett npf-barn men jäklar vad jag lär mig mycket. Om mig själv, om honom, om samhället och livet. Jag blir stärkt i att få jobba för min son. Att stå upp honom och följa hans utveckling. Att få vara fanbärare åt honom!

Hälsningar stolt morsa!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s